Varulven hemsökte Europa

Solen höll på att gå ned. De tre bönderna kastade ängsliga blickar mot den glödande kvälls­himlen över Jurabergen och skyndade vidare. Efter solnedgången gick de helst inte ut – inte efter att varulven hade kommit till den lilla staden Dole i östra Frankrike! Varulven hade redan dödat tre barn, och ingen visste när odjuret skulle slå till igen.

Plötsligt bröts tystnaden av ett fasansfullt ljud: det utdragna ylandet från en varg och en ung flickas förtvivlade skrik. Bönderna övervann sin fruktan, greppade yxor och hötjugor och rusade iväg. De hittade flickan i en dunge. Hon var död.

Bönderna såg någon fly. Varelsen sprang på alla fyra och rörde sig som en varg, men precis innan den försvann hann bönderna se att den hade mänskliga anletsdrag. Den liknade enstöringen Gilles Garniers.

Ny lag tillät jakt

På 1400–1600-talen trodde människorna i Europa fullt och fast på att varulvar fanns. Teologer och jurister författade lärda avhandlingar om dem, och det vettskrämda folket barrikaderade­ sig inomhus om nätterna. De äldsta skildringarna av varulvar är flera tusen år gamla, och de demoniska varelserna var särskilt fruktade under senmedeltiden. En orsak till att varulvshysterin drabbade Europa vid just den här tiden sägs vara en ändring i flera länders lagar.

Långt in på medeltiden baserades de europeiska lagarna på det romerska rättssystemet. Bland de bevarade lagarna fanns t ex Lex Talionis, vedergällningens lag. Med stöd av den kunde antikens romare dra personer som kom med falska anklagelser inför rätta. Det fanns alltså en risk med att anklaga någon för något som var svårt att bevisa, till exempel trolldom.

Under senmedeltiden präglades dock kyrkans maktposition av reform­tänkande. Kyrkan ville försvara sig och lät därför ändra vedergällningens lag så att ”kättarna” kunde dras inför rätta. Nu inleddes även rättegångar mot häxor och trollkarlar. År 1408 åtalades den första varulven i Schweiz. Under de följande 300 åren dömde kyrkan och olika­ myndigheter tusentals personer till döden.

Varulven Gilles Garnier

En av varulvarna var Gilles Garnier, känd som eremiten från Dole. Gilles var en skygg enstöring, som undvek kontakt med andra. Han var mager och blek med tovigt skägg och buskiga ögonbryn. Ända sedan det första barnet försvann från Dole hade invånarna misstänkt Garnier. Men de hade inga bevis – inte förrän tre bönder såg honom fly en kväll.

I mitten av november 1573 försvann ännu ett barn, en 10-årig pojke som hittades död på en åker. Pojkens ena ben hade slitits av, och någon hade gnagt på det. Nu hade befolkningen fått nog. Garnier greps och fördes till magistraten. Rättegångsprotokollen finns bevarade:

”Det har bevisats att Gilles Garnier några dagar efter Sankt Mikaels dag attackerat en flicka i 10–12-årsåldern vid vingården de Chatenoy en halvmil utanför Dole. Garnier hade vargskepnad. Han dödade flickan med sina tänder och händer, som såg ut som tassar, och drog in henne i de la Serre-skogen. Han klädde av henne och åt girigt av köttet på lår och armar – lite tog han med hem till hustrun Apolinne, som han bodde med i Saint-Bonnot, nära Amanges.”

I dokumentet radas fler av Garniers illgärningar upp. Han stod anklagad för att ha dödat och lemlästat totalt fyra barn under hösten 1573. Garnier erkände alla brott och förklarade att han hade varit hungrig och ingått en pakt med en demon, som gett honom en magisk salva. Han hade förvandlats till varg och fått förmågan att dräpa människor och djur när han var utsvulten.