Skickade romarna hem sina stupade?

På grund av romarrikets storlek och tidens långsamma transporter sändes de döda bara i sällsynta fall hem för att begravas. I de få dokumenterade fall som historikerna känner till rör det sig om höga officerare. Vanliga soldater begravdes där de hade stupat.

Enligt romersk tro kunde själen från en icke begravd kropp inte hitta vägen till dödsriket för att få ro. För de romerska styrkorna var det därför viktigt att begrava sina fallna soldater. Ett minnesmärke i sten eller trä restes över graven, så att den stupade fick en varaktigt gravvård. Men sådana gravmonument restes för det mesta bara i fredstid. I krigstid mindes man de döda kamraterna genom att rista in deras namn på vapen och rustningar. Utrustningen återanvändes av nya rekryter, och på så vis fick de döda soldaterna även i fortsättningen vara med i de levande soldaternas gemenskap.

”Marcus Caelius, son till Titus. Förste centurion i 18:e legionen. 53 år. Han stupade i slaget vid Varus. Hans kvarlevor ska läggas häri.” - Latinsk inskription på gravsten funnen nära Xanten, Tyskland.