Geber inspirerade Boyle

Robert Boyles tankar innebar dock inte att den traditionella alkemin lades på hyllan. Liksom åtskilliga vetenskapsmän vid den här tiden arbetade han med mystik och faktisk vetenskap sida vid sida. I en mängd dokument berättar Boyle­ om sin egen jakt på de vises sten.

Anteckningarna från detta arbete är ofta skrivna i kod, som man inte har lyckats tyda förrän på senare år. De visar att Boyle sökte sig ända tillbaka till Gebers arbete på 700-talet, och i hög grad blandade religiösa föreställningar med vetenskap.

Samma sak gjorde till exempel den tyske alkemisten Hennig Brand, som parallellt med sin jakt på de vises sten också utförde vetenskapliga experiment, i vilka han blandade vätskor med olika ämnen. År 1669 värmde han upp rester av kokt urin och upptäckte grundämnet fosfor.

Experimenten blev med tiden allt mer systematiska, och det gav utdelning. Antalet kända grundämnen var under sent 1600-tal tretton stycken, medan siffran mot slutet av 1700-talet hade stigit till hela 78 stycken. Vid samma tid började allt fler alkemister ta sig titlar som kemist, fysiker eller läkare.

För många av de traditionella alkemisterna var övergången en svår tid, då framställningen av guld och det eviga livet verkade ligga allt längre bort. Det blev därför så mycket mer frestande att fuska med resultaten, och den franske kemisten Geofrey den äldre gjorde på 1700-talet till och med en katalog över bluffmakarens tekniker:

”De använder dubbelbottnade smältdeglar (…) vars botten de belägger med guld- eller silveroxid, som de sedan täcker med en lämplig pasta. Ibland borrar de också hål i en bit kol och häller guld- eller silverpulver däri”, skrev han.

Price drack gift

Det är osäkert vilken metod kemisten James­ Price använde, när han år 1782 försökte övertyga det finare borgerskapet i London om att han hade lyckats få fram guld.

Lord Palmerston från finansministeriet hade knappt lämnat Prices laboratorium, förrän ryktet om den sensationella upptäckten tog fart på allvar. Nu ville medlemmarna ur vetenskapsakademin Royal Society också närvara vid omvandlingen.

Först var Price motsträvig och påstod att han redan hade använt allt sitt mystiska förvandlingspulver, och att hans hälsa inte tålde den hårda processen att framställa mer guld.

Efter hot om uteslutning ur Royal Society gick han motvilligt med på ytterligare en uppvisning. Kort därefter låste den unge vetenskapsmannen in sig i sitt laboratorium för att, enligt vad han påstod, tillverka mer av det röda pulvret.

Ett halvår senare dök Price upp i offentlighetens ljus igen och bjöd då in Royal­ Society att närvara vid hans guldframställning. De kritiska herrarna satte sig till rätta på åhörarplatserna och allt gick enligt planerna. Men plötsligt försvann Price för ett ögonblick, varefter han trädde fram inför sällskapet igen – nu uppen­bart omtumlad och förvirrad.

I några minuter raglade Price sinnesförvirrat runt, innan han föll död ned bland sina kolvar och grytor. I stället för att tillverka det mystiska röda pulvret hade Price ägnat det senaste halvåret åt att skriva sitt testamente och blanda en dödlig dryck.

Med James Prices tragiska slut dog också föreställningen att man kunde få fram guld med förhållandevis enkla medel. I dag anses Price av många historiker vara en av världens sista traditionella alkemister. Han hade förmodligen inte för avsikt att vara någon bluffmakare – som flera tusen före honom drömde han bara om att knäcka koden till skapelsen och att kunna framställa guld.

Även om de klassiska alkemisternas sista strid för sin egen existens kan verka desperat, hade de ändå något att vara stolta över: I sina mörka källare lade alkemisterna grunden till den moderna vetenskapen.

• Föregående Sida 4 av 4