Historiens värsta Tour: spik och glasskärvor på vägen

Under tredje etappen skall fältet passera genom staden Nîmes­ vid Medelhavet. Nîmes ligger i den diskvalificerade Ferdinand Payans hemtrakter, och när cyklisterna närmar sig centrum och kan skymta den romerska amfiteatern över de röda hustaken, möts de av upphetsade rop från den talrika publiken:

“Touren kommer aldrig genom Nîmes!”, ljuder den taktfasta kören av protesterande, och snart upptäcker det främre fältets cyklister spik på vägen. Längre fram ligger glasskärvor utströdda tvärs över vägen, och flera cyklister får punktering, men fältet fortsätter. Djupt inne bland de gamla vindlande gatorna kastar en åskådare en sten mot fältet, och det får massan att löpa amok. Folk väller in på vägbanan och angriper cyklisterna. Den här gången är emellertid kommissarierna förberedda och avfyrar genast en serie varningsskott. Pöbeln drar sig tillbaka.

Tourledningen har nu vant sig vid att hantera bråken, och arrangörerna är de kommande dagarna klara med laddade pistoler i följebilarna, och polisen är mobiliserad för att hantera pressen.
Bråken bidrar emellertid till att öka intresset, och tidningen L’Auto säljer fantastiskt, om än chefredaktören Henri Desgrange i efterhand blir rädd för de krafter han har släppt lösa. Fjärde etappen förlöper utan nämnvärt våld, och chefredaktören kan lättad andas ut.

Lucien Pothier vinner i Bordeaux i dagsljus, eftersom etappen var kort. Bara 268 kilometer. Även etapp fem blir relativt lugn med förhandsfavoriten Aucouturier som vinnare i Nantes.

Tour de France dödförklaras

Tävlingsledningen har kontroll över händelserna, och den sjätte etappen till Paris förlöper visserligen med protester längs vägen men utan våld. Totalt leder Maurice Garin med de få sekunder, som han tog från Pothier under den första etappen, men den revanschlystne Garin är inte nöjd med det. På den plana sträckan mot Paris sätter han in ett hårt angrepp, och när han går i mål, är han sex minuter före nummer två. Han hyllas i Paris av en entusiastisk skara. Den andra Tourtriumfen av två möjliga.

Tävlingens kommissarier är inte lika förtjusta. De sitter inne med en vetskap, som kommer att förstöra tävlingen och slita ned landets cykelhjältar från den piedestal som redaktionen på L’Auto har placerat dem på. Den franske journalisten Michel Nicolini sade många år senare:

“Om de hade fattat beslutet på mållinjen, skulle det ha blivit upplopp, och arrangörerna hade lynchats."

Kommissarierna tar god tid på sig och allierar sig med det franska cykelförbundet, Union Vélocipédique de France. De är eniga om att skjuta upp avgörandet, så att händelserna kan komma lite på avstånd – och folkets känslor svalna lite.

Inte förrän i slutet av november 1904 kommer tävlingens egen rapport. Hela 29 cyklister stryks från resultatlistan och avstängs på lång tid. Det gör den bara 20-årige Henri Cornet till ny officiell vinnare. Han är fortfarande den yngste vinnaren någonsin.

Bara några dagar därefter publicerar även Frankrikes cykelförbund en rapport, som meddelar att Garin fråntagits segern, och att alla de fyra förstaplacerade diskvalificerats. Allmänheten är skakad, och Tourens grundare, sportjournalisten Henri Desgrange, förutspår loppets snara död.

“Tour de France är slut. Jag är rädd för att lopp nummer två blev det sista. Det kommer att dö av sin egen framgång, av den blinda passion som det uppväckt, av de skador och det fusk som ignoranter och ondskefulla individer har tillfört det”, skriver han i L’Auto.

Bevisen försvann spårlöst

Det har aldrig kommit i offentlighetens ljus exakt vad det var som fick tävlingsledningen att diskvalificera vinnaren Maurice Garin och 28 andra deltagare. Det är emellertid känt att beslutet grundades på vittnesutsagor. En rad ögonvittnen berättade om cyklister som tog tåget, om lift i bilar och om linor mellan bilar och cyklister. I många år låg fallets dokument inom lås och bom, och när tyskarna invaderade Frankrike 1940, flyttades papperen i all hast till Sydfrankrike. Där försvann de. Garin själv hävdade till sin död 1957 att han var oskyldig.

Tävlingens grundare, Henri Desgrange, skrev i L’Auto:

“Vi måste påbörja den stora moraliska uppgiften att röja upp i cykelsporten, och det är något som bara Tour de France kan göra”.

• Föregående Sida 2 av 2