Den brutala jakten på guld och diamanter

Schalk van Niekerk tittade granskande på den lilla glittrande stenen i sin hand. Han var ingen expert men någonting sa honom att detta var en ovanlig sten. Han såg på grannen, fru Jacobs, vars son hade hittat stenen vid floden. Kunde van Niekerk få köpa stenen? Fru Jacobs log.

”Behåll den”, svarade boerkvinnan. van Niekerk tackade och lovade att dela med sig om den skulle visa sig vara värd något.

Eureka-diamanten som hittades i Hopetown i brittiska Kapprovinsen år 1866 visade sig vara värd 500 pund på marknaden i London – en hisnande summa vid en tid då ett pund motsvarade drygt 1.100 svenska kronor. Men för Niekerk var detta bara början. Fyra år senare hittade han ännu en diamant som inbringade­ nästan 25.000 pund. Och dessutom visade fynden att Kapprovinsens karga jord, enligt en brittisk ämbetsman ”den mest sterila och värdelösa i hela imperiet”, ruvade på betydligt hög­re värden än de ynkliga grödor som kolonisa­törerna lyckades få fram ur den. Och när ännu fler diamanter dök upp på andra platser insåg britterna att området var en av deras viktigaste tillgångar – en tillgång som de till varje pris måste skaffa sig kontroll över.

Södra Afrika var ett hål i marken

Egentligen skulle Storbritanniens närvaro i södra delen av Afrika bara ha blivit en parentes i det brittiska imperiets historia. Området hade varken silke, kryddor eller andra lockande handelsvaror, och britterna höll sig därför främst till Kapprovinsen i söder där de sedan 1795 hade en stödpunkt för fartygstrafiken till Asien. Ut-över det hade de inget som helst intresse av södra Afrika som med sina vilda afrikanska folkstammar och primitiva holländska, tyska och franska invandrare – boerna – mest var till besvär.

Diamantsagan, som började med Eureka år 1866, vände helt uppochned på den bilden. Och när grävare år 1871 stötte på ytterligare en stor diamantåder i Griqualand – ett tröstlöst, solsvett, snårigt landskap strax norr om Kap­provinsens gränser – förvandlades området till rena­ rama Klondike. Lycksökare kom från både när och fjärran; erfarna guldgrävare från Kalifornien och Australien, trasiga Londonbor, desertörer, investerare och vanliga charlataner hankade sig fram i de provisoriska städer som i ­rekordfart växte upp i området.

Ett tag med spaden kunde göra skillnad mellan fattig och rik, men i spelhallarna och på bordellerna kunde hela förmögenheten försvinna på en enda kväll. Lycksökarna bodde i tält utan tillgång till rinnande vatten. Stanken kring de gropar som fungerade som latriner var outhärdlig. Feta flugor surrade i luften och det rådde en förtätad stämning – som det brukar göra på platser där livsdrömmar förverkligas eller går i kras och där livsöden balanserar på en knivsegg.
I brev hem till sin mor berättade affärsmannen Cecil Rhodes, senare premiärminister i Kapprovinsen, vad som hände kring diamantbrotten: ”En holländare kom körande med sina oxar,­ spände loss dem, hittade en diamant för 14.000 pund, spände för sina oxar igen och körde hem – alltihop på en och samma dag”, skrev den unge affärsmannen fascinerad.

Enligt Rhodes hade andra grävare hittat ”tre bumlingar” som var värda 8.000, 9.000 respektive 10.000 pund.

”Mannen som fann den diamant som var värd 10.000 pund hade föregående kväll bjudit ut sina gruvrättigheter för 15 shilling men ingen ville köpa dem”, skrev Rhodes.

Efter diamantfynden i södra Afrika strömmade lycksökare till området för att gräva. En av de första diamantgruvorna var Bultfontain från år 1870.

Storbritannien annekterar gruvområdena

Från sina skrivbord i kolonialdepartementet och i ämbetsbostäderna i Kapstaden betraktade den brittiska eliten de djupt religiösa boerna som ett simpelt släkte, bara ett snäpp över in­födingarna. När britterna 40 år tidigare, 1834, hade avskaffat slaveriet i Kapprovinsen hade många av boerna – som var storkonsumenter när det gällde slavar – utvandrat norrut i ren protest. Där hade de grundat republikerna ­Transvaal och Oranje­fristaten.

Nu fruktade britterna att boerna tänkte utöka sina områden till att även omfatta Griqualand där man hade gjort några av de största diamantfynden. Därför annekterade britterna Griqua­land i januari 1873. I full galamundering med fjäderplym i hatten och broderad jacka gjorde områdets förste brittiske ­guvernör sitt intåg i diamant­området. De brittiska ämbetsmännen drog omsorgsfullt upp nya linjer på kartan så att områdets gränser inkluderade alla kända förekomster av ädelstenar.

Annekteringen av Griqualand ökade britternas aptit på att engagera sig i Sydafrika. De fick stort stöd av Storbritanniens nye kolonialminister lord Carnarvon. Han betraktade området som mycket viktigt för imperiet. Carnarvons ambition var ett Afrika under brittisk kontroll – från Kapkolonin till Kairo. ”Jag vill inte veta av att någon kommer i närheten av oss, varken i söder vid Transvaal, som också ska bli vårt, eller i norr i närheten av Egypten”, skrev han 1876.

Året därpå annekterade Storbritannien boerrepu­blik­en Transvaal.