De kristna kastades åt lejonen

”De lindades in i djurhudar och blev uppätna av hundar, eller spikades upp på kors som sattes i brand, och när dagsljuset försvann användes de som facklor för att lysa upp i natten.”

I all dess fasansfullhet målar historikern Tacitus en bild av kejsar Neros misshandel av de kristna i Rom under åren efter Jesu död. Enligt Tacitus var orsaken till förföljelserna en våldsam eld­svåda som förstört stora delar av staden. Envisa rykten i Roms gränder sade dock att kejsaren själv hade anlagt branden för att bereda utrymme för sina storslagna byggprojekt.

Nero

Nero behövde syndabockar som kunde leda bort uppmärksamheten från honom. De märkliga kristna som nyligen dykt upp i Rom var perfekta mål för romarnas vrede, och på kejsarens order drog en våg av tortyr och mord genom staden. Förföljelserna var de första i en lång rad och under de följande tre seklerna var kristendomen religio illicita – förbjuden religion – i Rom.

Kejsaren kände sig hotad

När de första romarna i mitten av första århundradet efter Kristus hade konverterat till kristendomen fanns redan en judisk minoritet i Rom. Trossamfundet hade fått kejsarens erkännande och judarna var befriade från att tillbe de romerska gudarna. Med kristendomen var det annorlunda. Judarna missionerade sällan, medan förkunnandet var en viktig del av den kristna tron – hela världen skulle omvändas snart, innan Guds rike kom.

För kejsaren utgjorde den kristna missionen ett stort hot. Själv hade han en framstående plats bland de romerska gudarna – rentav en egen kult. Enligt traditionen fick den regerande kejsaren sin makt av gudarna och skulle äras därefter av sina undersåtar. En ny tro som inte erkände regentens gudomlighet utan i stället tillbad en simpel förbrytare – som romarna till råga på allt själva hade avrättat – väckte avsky i Rom.

Kannibalism och orgier

Föraktet för den nya tron lurade även bland vanligt folk. Kristna var annorlunda. De höll sig för sig själva och var dessutom bedrövliga för affärerna; köpmän som sålde offerkött och andra religiösa nödvändigheter var upprörda över att de kristna skrämde bort romarna från templen så att de kom att stå tomma och övergivna.

Andra klagade över att slavflickor som arbetade som spåkvinnor inte längre ville spå när de blivit kristna. Romarna tittade snett på de kristnas ritualer som verkade både under­liga och skrämmande. Berättelser om nattvarden, där de kristna påstods ”äta människo­kött” och ”dricka blod” satte igång rykten om kannibalism. På samma sätt sågs de kristnas vana att kyssa varandra när de möttes, och att kalla varandra ”syster” och ”bror”, som ett tecken på incest och ett förspel till nattliga orgier.

Nero var skicklig på att dra nytta av fördomarna och lät rutinmässigt arrestera kristna, inte bara för konkreta eller inbillade misstankar som eldsvådan i Rom, utan även – med Tacitus ord – för ”deras antisociala tro”. Kejsaren som inte drog sig för att bränna, halshugga eller klyva skallen på sina motståndare gjorde förföljelserna mot de kristna till en del av bilden av sig själv som härskare:
”Nero hade öppnat sina trädgårdar för synen och gav en föreställning i arenan där han blandade sig med folkmassan eller körde omkring i sin stridsvagn”, berättar Tacitus.

I skenet av de brinnande människokropparna tog kejsaren emot sina undersåtars hyllning. Folkmassans jubel överröstade de döende kristnas skrik.