Jesus gick i lära hos extremist

Oljeberget är en fridfull plats. Utsikten över ­Jerusalems murar och torn är betagande och på kvällen är luften ren och fylld med dofter. Men Jesus märker inte av friden och skönheten omkring honom. Han har en dov känsla av oro i bröstet. Rädslan växer medan han vandrar längs de ringlande, steniga stigarna genom natten. Även om han har sällskap av tre av sina närmaste vänner känner han ensamheten krypa sig på.

”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka”, ber han innerligt. Han går av­sides för att be en sista desperat bön till Gud om att få slippa det som han vet ska ske. Tanken på den långsamma döden på korset är nästan outhärdlig. När han kommer tillbaka sover de andra. Natten lider mot sitt slut.

Runtikring Jesus sjuder Jerusalem av skräck och förväntan. Snart ska man fira den judiska påsken i staden och gatorna är fulla av pilgrimer från när och fjärran. Romarna, som kontrollerar Palestina, letar uppmärksamt efter minsta tecken på oroligheter. Och de är särskilt observanta på den där Jesus.

Snickaren från Nasaret har dragit till sig deras intresse på senare tid. Det brukar samlas oroväckande mycket folk kring honom och allt oftare hörs hans anhängare säga att deras gud har valt ut honom för att befria Palestina.­ Det vill romarna inte höra talas om.

Jesus vet att hans dagar är räknade. Han, som för bara ett år sedan tiggde sig fram genom landet med sitt följe av fiskare och andra obetydliga personer, betraktas nu som ett hot mot det mäktiga Rom. Straffet är en plågsam död på korset. I en fridfull lund på Oljeberget försöker han nu förlika sig med sitt oundvikliga öde.

Jesus omtalas i historiska källor

Enligt Bibeln kunde Jesu liv inte ha slutat på något annat sätt. Allting i hans liv pekar framåt mot ett alldeles speciellt gudomligt öde. Evangelierna i Nya Testamentet berättar att ängeln visade sig när det lilla Jesusbarnet kom till världen och att kungar hyllade den lille­ med rika gåvor. Senare, när Jesus var tolv år gammal, besökte han Jerusalem med sina­ föräldrar och försvann för att diskutera de heliga skrifterna med de lärde i templet.

Ingenting av detta kan historikerna finna några belägg för. Att Jesus har levt är de flesta dock överens om. Förutom i Bibeln omnämns han både av en romersk och en judisk källa från det första århundradet. Den judiske historikern ­Josefus beskriver en lärare och undergörare vid namn Jesus, medan romaren Tacitus berättar om ”Kristus” som ”under Tiberius ämbetstid avrättades av ståthållaren Pontius Pilatus”. Utifrån­ de historiska händelser som nämns i evange­lierna vet historikerna också ungefär när Jesus föddes, men utöver det kan de inte säga någonting om Jesu födelse och barndom.

Forskare anser det vara mest troligt att Jesus föddes i Nasaret där hans föräldrar bodde. Lukas- och Matteusevangelierna säger att Jesus föddes i Betlehem dit hans föräldrar rest i samband med en skattskrivning eftersom de ”hörde till Davids hus”. Enligt historikerna är denna­ uppgift högst osannolik. En folkräkning genomfördes förvisso under perioden kring Jesu födelse men den var lokal och berörde inte området Galileen där Nasaret låg. Dessutom avvisar historikerna antagandet att judar skulle ha varit skyldiga att resa till någon avlägsen stad där deras förfäder levt för flera generationer sedan. Romarna räknade invånarna i Palestina för att kunna beskatta dem och intresserade sig därför bara­ för deras aktuella hemvist.

Judarna hölls i ett järngrepp

Att Jesu födelse har förlagts till Betlehem, kung Davids födelsestad, beror troligen på att evangelisterna ville knyta samman Jesus med David. Enligt legenden hade den mäktige kungen ungefär tusen år före­ Jesu födelse enat områdets tolv stammar och byggt upp ett mäktigt rike: Israel. Under kung David var landet starkt och rikt och invånarna var lyckliga. På Jesu tid var socialt anseende nära förbundet med härkomst och genom att låta kung David vara förfader till Jesus gav evangelisterna Guds son den finaste stamtavla man kunde tänka sig.

Jesus räknas inte som släkt till David men kände som de flesta andra starkt för Israels legendariske kung som blivit en frihetssymbol för judarna. Femhundra år efter Davids död hade hans rike splittrats på grund av inre stridigheter. Stormakterna drömde om att få lägga beslag på det bördiga landet. Åtskilliga härskare kom och gick medan de fyllde sina förråd med säd, dadlar, fikon och annat gott från Davids land.

På Jesu tid var det romarna som hade makten i Palestina. De hade gått in i landet ca 60 år tidigare och höll befolkningen i ett järngrepp. I södra delen av Palestina styrde en romersk prefekt, ett slags guvernör. Genom att låta honom alliera sig med inflytelserika grupper bland judarna, de rika och lärda, kunde romarna upprätthålla fred och gav judarna en viss grad av eget inflytande.

Den norra delen av Palestina, där Jesus kom ifrån, lydde inte direkt under romarna utan styrdes av ett lokalt överhuvud. Men i praktiken var han en romersk marionett. Liksom i de södra områdena hade majoriteten av befolkningen – de 85–95 procent som varken hade ekonomisk eller religiös makt – ingenting att säga till om. Detta gällde även Jesus familj som av allt att döma varken hade pengar eller makt.

Judarna beskattades hårt och romarna konfiskerade utan förvarning säd, djur och förråd. De krävde också in hästar och vagnar för transport. Stöld av personliga ägodelar och våldtäkter på judiska kvinnor var inte ovanligt. Därtill kom religiösa kränkningar – som när romerska soldater bar sina dekorerade standar längs gatorna och därmed bröt mot det judiska bildförbudet.

Alldeles utanför Palestinas gränser stod 25000 legionärer redo att slå ned minsta tecken på uppror. Det rådde ingen tvekan om att judarna inte var herrar i sitt eget hus. För alla som växte upp under förtrycket var ”romare” ett ord förknippat med skräck och förnedring. Hatet pyrde och allt fler började tala om att Israel­ behövde en ny kung David som kunde kasta ut romarna och göra judarna fria igen.