Riddarna tog alkemin till Europa

Gebers och de övriga arabiska alkemisternas recept och beskrivningar fanns med i bagaget, när korstågens riddare återvände hem till Europa från Mellanöstern på 1200-talet. Det skulle dock gå lång tid innan européerna på allvar fångades av alkemin. Efter flera hundra år, då kyrkan fastställt den vetenskapliga dagordningen, vällde en våg av förnyelse och återfödelse in över den europeiska kontinenten. Konst, religion och vetenskap gick igenom omvälvande förändringar.

Renässansens lärde i Europa började sätta sig själva i centrum i stället för Gud, och den nya världsbilden passade bra ihop med alkemin, enligt vilken varje människa kanske skulle kunna bygga upp sin egen rikedom bara genom att strö lite kvicksilver i en smältdegel.

”Pustarna” tog över

Ugnar och blåsbälgar ställdes upp överallt på vindar och i trånga källare under 1500- och 1600-talen, då även vanliga män – och kvinnor – kastade sig in i jakten på guld. Deras flitiga användande av blåsbälgar gav dem öknamnet ”pustarna” – men de lärda alkemisterna hade inte särskilt mycket till övers för dem.

”De söker blott att skapa guld, medan sanna filosofer endast önskar kunskap. De förra framställer enkla tinkturer och dumheter. De senare strävar efter tingens principer”, som en av de lärde spydigt skrev.

Europas furstar och kungar var också uppslukade av alkemin och betalade svindlande löner till sina egna grupper av ”pustare”. Makthavarna var inte heller intresserade av alkemin på grund av ”tingens principer”, utan hoppades att deras anställda en dag skulle framställa guld och på så vis ge dem ännu mer makt och rikedom.

En av dessa var Frankrikes kung Henrik IV, som anställde flera alkemister. Det övergripande målet var att framställa guld, men alkemisterna arbetade även med att återuppliva växter som hade brunnit – i hopp om att kungen skulle kunna återuppstå efter domedagen.

En annan kung med förkärlek för ­alkemister var Skottlands kung Jakob IV, som var så generös med lönen att alkemister från hela Europa flockades vid slottets portar.

Jakob satsade framför allt på en fransk läkare vid namn John Damian, som år 1501 anställdes som chefsalkemist för att övervaka slottets många smältugnar. Damian tog med glädje denna tjänst. Han fick inte bara en furstlig lön utan alla tänkbara bekvämligheter, bland annat lammskinnsfodrade kappor och en gobelängklädd himmelssäng.

På kvällarna var han kungens kortspelspartner, och på dagarna var det Damians jobb att se till att ugnarna oavbrutet smälte metaller – dock utan att han någonsin lyckades få fram ett enda gram guld åt Jakob IV.

Trots detta upphörde aldrig kungens tilltro till honom, inte ens när Damien påstod att han kunde flyga till Frankrike och sedan kastade sig ut för vallgraven iförd ett par hemgjorda vingar av hönsfjädrar. I stället för en flygtur slutade äventyret med ett brutet ben.

Medicin och alkemi

Långt större betydelse för alkemin och vetenskapen fick schweizaren Paracelsus. På 1500-talet utbildade han sig till läkare och vandrade sedan runt i större delen av Europa och undervisade i medi­cin och alkemi.

Paracelsus var övertygad om att fysisk hälsa byggde på harmoni mellan naturen och människans inre – och att alla obalanser kunde korrigeras med kemins hjälp. Paracelsus var i och med detta den förste som vidgade begreppet alkemi till att även omfatta en tidig form av farmakologisk vetenskap.

”Många har sagt att alkemi handlar om skapelsen av guld och silver. Det är inte mitt mål, i stället är alkemi en metod för att undersöka vilken kraft och makt som ligger i medicin”, skrev den schweiziske alkemisten.

I stället för att hälla svavel, kvicksilver, järn och andra ämnen i lågorna blandade Paracelsus ihop ingredienserna och hällde dem i munnen på sina patienter. Detta var botemedlet mot bland annat den fruktade sjukdomen syfilis, menade han. Han uppfann också ett smärtstillande medel med extrakt från vallmon.

Paracelsus var dock långt ifrån en vetenskapsman i modern mening. Liksom Geber i 700-talets Bagdad var han övertygad om att han skulle kunna skapa en konstgjord människa i ett laboratorium.

Receptet krävde att människosäd placerades i en lufttät behållare tillsammans med hästgödsel i 40 dagar. Resultatet skulle sedan utsättas för magnetism. Redan vid det stadiet borde man kunna se en levande så kallad homunculus, en mycket liten människa, som sedan skulle matas med människoblod i 40 veckor för att bli till ett komplett människobarn. Paracelsus jordiska liv fick ett tvärt slut i Salzburg år 1541. Onda tungor hävdade att han fallit ned för en trappa efter att ha druckit, medan andra sade att alkemisten till sist lyckats uppfinna ett livselixir och nu för alltid vandrade runt på de europeiska landsvägarna.

• Föregående Sida 2 av 4 Nästa